Mitt i den vackra försommaren, när äntligen kylan verkar ha släppt greppet och den hårda blåsten för tillfället mojnat, nås vi av beskedet att en 15-årig kille dött i en olycka med en A-traktor, i en bygd inte långt ifrån oss.
Mitt i den tid då längtan efter sommarlov börjar närma sig, när tankar om nästa steg i livet ska tas och livet ska va härligt, så dras en familj och övriga nära och kära ner i det svartaste av hål – i en bottenlös sorg. Mina tankar går verkligen till dem i denna svåra stund.
Jag tänker också på den unga person som orsakat så mycket skada och sorg. En skuld som den människan kommer bära med sig resten av sitt liv.
När det sker något som man hör talas om och berörs av, men inte direkt har koppling till, verkar vissa ha behov av att starta ett drev på sociala medier och även andra vägar kanske. Människor vill ha svar. Vad hände. Vem är ansvarig. Vilka var dem. Det debatteras om reglerna kring A-traktor osv.
Det har skett en olycka med dödlig utgång. En familj har fått ett besked som det kanske knappt har kunnat ta in och förstå än. Lärare, skolpersonal, klasskompisar, skolkamrater har mist en person och ska på något sätt försöka hantera det.
Vad jag önskar att alla ska få vara ifred i sin sorg och sina reaktioner och att alla har någon vid sin sida som kan hålla om, ta hand om och vågar stanna kvar, mitt i det allra svåraste.
En förälders värsta mardröm, har blivit en familjs verklighet. En mardröm som inte går att vakna ur.
Låt oss byta ut spekulationer och nyfikenhet mot respekt, medkänsla och empati. Vi får stilla vår egen iver att få svar på alla frågor som väckts.
Ljusa tider men mörkt ändå
