Det är lätt att dra iväg med sina mål i början på en nystart/uppstart. NU minsann ska goda vanor in i vardagen samtidigt som man är glad över att ens ha fått med sig själv till jobbet de första veckorna efter den (förhoppningsvis) sköna semestern. Tilltufsad av att behöva ställa klockan igen. Få med sig matlåda. Komma ihåg nycklar, inlogg och rutiner på jobbet.
Kanske man har barn hemmaboende som också ska iväg till sina respektive dagliga sysselsättningar igen. Det är en stor omställning även för dem. Oj, vad DE har vuxit under sommaren! INGA kläder passar.
Det serveras gofika på jobbet. Men du har ju satt nya mål så du tackar nej. Varför tror vi att något magiskt ska ske med söt-och träningssug så fort sommaren går över till hösttermin?? Det ena ska minska och det andra öka.
Det ligger så nära att känna misslyckande. Fokus läggs på det där vi INTE klarade av att genomföra.
Vi behöver vända blicken åt det som vi faktiskt hanterar och klarar, vecka efter vecka efter vecka.
Om de nya målen inte genomförs, behöver det vara fel på OSS då, eller är målen faktiskt orimliga i relation till allt annat som ska få plats under en vecka i vårt liv?
Om jag hade kunnat säga något till den plikttrogna, ansvarstagande 3-barnsmamman Lena för 10 år sedan, med högt ställda krav på sig själv både privat och jobbmässigt, skulle jag sagt:
-Chilla lite. Ta en bulle. Inför en god vana i taget. Steg för steg. Du är ok i befintligt skick. Du är faktiskt helt grym.
Lena 💞