Det är ganska många år sedan nu när jag upptäckte hur skönt det var med tystnaden. Det var när jag åkte på retreater regelbundet en gång per år under den mest intensiva perioden när barnen var yngre och jag jobbade på mitt tidigare jobb inom skolan. Tystnad var då en bristvara i mitt liv. Det var så fint på retreaterna att vara för sig själv men tillsammans med andra. Vi vandrade, hade måltider och samlingar tillsammans – i tystnad. Det var så skönt så tårarna rann på mig flera gånger. Det var som att jag där fick kontakt med det som var Lena, på djupet. Jag läste, vandrade, skrev mycket och upptäckte min ”inre värld” och fick syn på vad som varit utmanande för mig genom åren och vad jag behövde för att må bra. Vid tredje eller fjärde retreaten började jag uppleva en förändring i mitt tankesätt. Mycket tid under de första retreaterna hade gått till att tänka på min relation till andra och det som skavde, både privat och jobbmässigt. Jag var inte ”fri” i tanken. De sista retreaterna jag var på kunde jag ägna mer åt relationen med mig själv. Det infann sig också längre stunder av inre stillhet, då inget grubblande eller ältande på varken dåtid eller framtid ägde rum. Det var så befriande. Så läkande. Att bara finnas till. Utan jobbiga tankar. Häromdagen träffade jag en väninna. Vi pratade mycket och länge. Som avslutning satte vi oss på en bänk och bara var i tystnad, för att låta allt vi pratat om få landa i oss själva. Det var väldigt fint. Vad är dina tankar om tystnad?
Den goda tystnaden
