Jag vänder blad och börjar skriva på mitt nya kapitel i min livsbok som innebär ”livet utan skolbarn”. I 17 år har vi haft något barn i skolans värld. I över 25 år har jag jobbat inom skolan, fram till för 4 år sedan. Jag undrar om jag någonsin kommer tänka året annorlunda än terminer och läsår. Det känns annorlunda OCH ganska skönt den här hösten. Det är med lite osäkra steg som jag börjar på det nya kapitlet. Så lite jag egentligen vet om hur det kommer bli. Det enda jag kan göra är att sätta någon slags riktning. Ett kapitel som kommer innebära ett mycket lugnare livstempo där kontakten med barnen inte handlar så mycket om fostran utan om att stödja. Mer vuxenprat på en mer vänskaplig basis. Mer space i kalendern som på något sätt både förpliktigar och ger en större frihetskänsla. Ibland tänker jag att jag måste göra något vettigt, vara produktiv och effektiv hela tiden. Men jag nöjer mig nog med att vara det emellanåt. Kroppen åldras och behöver mer återhämtning. Att köra på som när barnen var små är otänkbart. Jag fattar inte hur jag/vi orkade ibland. Jag är imponerad av oss, såhär i efterhand. Det finns planer framåt. Att fortsätta med min verksamhet och utveckla den är en del. Med tacksamhet bläddrar jag i tidigare kapitel, med tillförsikt tittar jag på de oskrivna raderna som är min framtid. De väntar på att fyllas. Jag tror jag är redo.
Ett nytt kapitel
