Jag har behövt stiga åt sidan flera gånger under mitt liv. Med det menar jag att jag behövt kliva av min vanliga vardag för en kortare eller längre period. Det har inte ”bara” handlat om fysiska sjukdomar som förkylning, magont eller influensa mm, utan även om kortare eller längre mentala svackor. Jag kunde behöva vara hemma ifrån skolan någon dag ibland och senare även ifrån jobbet. Det har alltid varit mycket lättare när det varit något fysiskt – då finns det ju något att ta på. Men vart den själsliga smärtan sitter och vad den beror på har varit svårare att både ta på och att förklara för andra. Nu vill jag förtydliga att det inte alls behöver vara enklare att leva med fysiska utmaningar – jag menar bara att det kan vara lättare att prata om dem. Jag har ibland även känt någon slags skam. Jag som har det så bra – vad har jag att må dåligt över? Det där är ju föga uppbyggande att tänka så, så därför har jag slutat med det. Det finns så många olika anledningar varför man mår dåligt ibland.
För 4 år sedan steg jag åt sidan igen. Jag tog ett rejält kliv som krävde all den kraft jag hade just då. Det var när jag sade upp mig. Jag klev av en tillvaro som inte var hälsosam för mig längre. Ibland kan ett tillfälligt ”stig åt sidan” innebära att man ska jobba sig tillbaka till samma stig igen. Men inte den här gången för mig. Det innebar en ny stig där jag bestämde takten och riktning och där jag inte behövde känna någon stress över att ta mig tillbaka till den gamla, upptrampade stigen. För den hade ändå inneburit att jag hade behövt stiga av den förr eller senare iallafall.
Jag älskar min nya stig. Jag behöver aldrig känna att jag måste stiga av den, bara stå still och pausa ibland. Ta några djupa andetag. Den känns spännande, motiverande, lugn, skön och mer anpassad för mig.
Reflektera: När har du behövt ta ett stig åt sidan och vad har det väckt för tankar och känslor i dig?